3

2010
Det doftade sommarregn över arenan och jag kände armbågar i sidorna. Det var nära nu. Klockan hade tickat över tiden och alla väntade spänt på att han skulle komma ut och skrika kärlek över Halmstad. Äntligen skulle det ske, jag skulle få se mitt favoritband och få sjunga med i deras låtar. Andas samma luft som mannen som inspirerat mig och känna pulsen vibrera. Skrattet bubblade inom mig. Mamma på ena sidan och en bästa vän på andra. Regnet hade avtagit, precis som om det visste att snart skulle något magiskt hända. Då kunde inte ens himlen gråta. Förbandet gick av scenen och jag rös. Snart, snart. Några minuter senare klev de ut tillsammans, min favorit artist och hans partner. Jag skrek med i folkmassan och började hoppa i takt med musiken. Lyckligare hade jag nog aldrig varit. 

- e m m a l o t t a. ♥

2

2011.
Tårarna föll och skrek när de träffade golvet. Jag kunde inte röra mig, eller så orkade jag helt enkelt inte. Det var omöjligt att avgöra vilket, men det spelade ingen roll ändå. Jag hörde små steg och en av mina bästa vänner tassade in i rummet. Jag räknade till tre tyst för mig själv och på tredje slaget hoppade han upp bredvid mig. Jag drog täcket om oss och gosade in mig i hans päls. "Det är du och jag Måns, det är alltid du och jag" viskade jag och strök honom över huvudet. Han spann så tryggt och jag älskade honom så det gjorde ont. "Nu är det bara 10 dagar kvar älskling, få mig orka" Han njöt av beröringen och kröp ihop till en boll. Jag började gråta igen och det var som om han förstod att jag var ledsen. Han tryckte sig intill mig och mjauade. Som att han sa "Du har alltid mig Emma, 10 dagar kvar och jag är alltid här, du klarar det. Jag tror på dig" Jag pussade honom och somnade med mitt hjärta i mina armar, så som jag gjort så många nätter förut.






förresten, bara jag som säger mjaua istället för jama..?
- e m m a l o t t a. ♥

1

ett minne. 2011
Fönstret stod öppet och släppte in den varma sommarluften. Stjärnorna lyste upp natthimlen och jag njöt. Med armarna runt två av mina bästa vänner som försökte sova, trots skratten som ekade i korridorerna. Uppe i storstaden i en trång säng utan ägare gick det inte vara annat än glad. Jag räknade inte sekunderna, för jag ville inte veta hur länge till jag fick leva såhär. Jag lät tiden bara gå i sin takt och försökte hitta min egen rytm. Blundade och försökte andas långsammare. Men vem försökte jag lura? Klockan tickade över till långt över 2 och jag var klarvaken. Jag kunde inte sova. Jag ville inte sova, för vem ville missa en enda minut av dessa busiga nätter? Vem ville offra alla hundra känslor för lite sömn? Inte jag iallafall. Jag började kittla båda två samtidigt och sa att det var dags att stiga upp. De höll med och jag älskade dem för det.




- e m m a l o t t a. ♥

RSS 2.0