emma

 

I flera år så var jag underviktig. Det började i 7an-8an tror jag då jag helt plötsligt började tycka att jag var tjock. Jag kan inte minnas varför, för jag tror inte det handlade om medias bild då jag aldrig har lagt stor vikt på medias idealbild, inte heller var det någon kompis-hets låg bakom. Den känslan bara kom. Trots att jag var hur smal som helst så såg jag inte det själv. Mina kompisar kunde säga "men va smal du är Emma!" Och jag sa blankt emot direkt. Dom måste tyckt jag var helt galen för när jag tittar tillbaka på bilder nu så ser jag ju att jag var hur smal som helst. Jag tyckte tjejer som klagade över att dom var tjocka när dom var smala var jättefjantiga och skulle tänka på oss som faktiskt var mulliga.... Visst låter det sjukt när man ser bilden till vänster där uppe och här nere? 

 

Men man blir blind. Jag förstår verkligen folk som hamnar i ätstörningar, man ser inte till slut hur smal man blir. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så hemskt att fettet vällde fram på magen när jag satte mig ner och intalade mig själv att jag skulle bli nöjd så fort det försvann. När det försvann blev jag nöjd när jag såg revbenen.. Man blir aldrig nöjd när man ser sin kropp som något den inte är. 

 

Men i 2an i gymnasiet fick jag helt plötsligt upp ögonen för att jag såg helt ohälsosamt smal ut. Jag hade redan börjat gå upp lite vid den tidpunkten då jag åt mer skräpmat i skolan. Jag åt pizza och drack cola bokstavligt talat varje dag.

Jag slutade se mig själv som tjock. Jag fick lite panik för jag räknade ut att mitt BMI låg på 16, vilket är = undervikt och istället för att gå upp i vikt lugnt och sansat så vräkte jag i mig chips, kladdkakssmet, godis, cola och choklad varje dag. Vid ett tillfälle satt jag och funderade på hur längesen det var det hade gått en enda dag då jag inte ätit nåt onyttigt och det blev flera månader tillbaka.

 

Jag saktade ner och ställde mig på vågen. Där stod det 20 kilos viktökning. Jag hade gått ifrån 47 kilo till 67 kilo. Jag blev chockad men glad. Men då hade jag skapat mig ett rejält sockerberoende och det höll i superlänge (jag har kanske inte ens nu lyckats släppa det helt). Jag kunde inte använda ett enda par byxor i garderoben och levde i mjukisbyxor och leggins tills jag motvilligt köpte jeans i min nya storlek M istället för XS. Jag accepterade till slut att jag inte skulle kunna använda mina gamla jeans längre, vilket egentligen var en bra grej då jag inte ville se ut så igen. 

 

Nu är jag 20 år och det är snart 4 år sedan jag insåg att jag inte är tjock. Jag har börjat träna någon gång i veckan för att förbättra min kondition och styrka som är obefintlig, inte för att bli smalare. Jag äter onyttigt när jag känner för det och jag älskar min kropp. Jag har fett som väller ut från magen när jag sätter mig ner, mina revben syns inte och det gör inte ont att ligga på mage för att höftbenen går i längre, och det är så normalt. Det är så fint och jag är så glad att jag släppt allt vad kroppskomplex heter. 

Jag älskar min kropp för den är min. Den fungerar och det är allt jag kan begära. Sedan jag slutade bry mig om hur jag ser ut och min vikt har jag blivit mycket lyckligare. Jag äter precis vad jag vill, för livet är för kort för att leva efter dieter och förbjuda choklad eller hamburgare. Jag äter precis vad jag vill för livet är för kort för att bry sig om fettet på magen. Ni borde känna samma sak. Kom igen tjejer och killar, jag vet att ni har det inom er precis som jag hade. Älska era kroppar hur de än ser ut, för ni ska bo i dom i resten av era liv. ♥

 

Så, vilken bild tycker ni jag är finast på? Jag svarar höger alla gånger.