Indien del femton
När jag vaknade upp på fredagen gjorde det fortfarande ont i magen men smärtan hade flyttat sig lite. Jag bestämde mig iallafall för att åka till djurcentret eftersom det var sista dagen vi skulle vara där. Var jätteyr och helt dåsig så satt mest hela tiden och bara gosade med alla djuren. Eftersom det är sista dagen så tänkte jag gå igenom djurcentret lite mer.
Det ligger lite utanför Udaipur och heter Animal Aid Unlimited. Det startades 2002 av två amerikaner som hade flyttat till Indien några år tidigare. De bor precis vid området och jag träffade dom ett flertal gånger när jag var där, de var jättetrevliga och brydde sig mycket om djuren.
På centret fanns det väldigt mycket hundar. Det fanns en del hundvalpar som folk dumpar utanför centret, men jag tog aldrig några kort på dem. Sen fanns det en ganska stor grupp av handikappade hundar. De spenderade vi volontärer mest tid med eftersom de ville ha massvis med kärlek. Det fanns även anställda som satt i deras hägn hela dagarna och bara gosade med dem.
De flesta hundarna som var handikappade hade blivit påkörda och därav förlorat känseln, ofta i bakdelen av kroppen. Jag hade aldrig sett handikappade hundar förr så första dagen var det lite jobbigt att se. Men sen insåg man att de mådde jättebra, inte hade ont alls och togs om hand om på bästa möjliga sätt. De var som vilka hundar som helst och det kändes fint att de inte bara avlivat dem utan gett dem ett bra liv ändå. Om det låter konstigt kan man ju fundera på varför det är så självklart att djur som förlorat ett ben eller blivit förlamade i någon del av kroppen ska avlivas, när människor som vart med om samma sak lever vidare?
Centret fokuserade väldigt mycket på kor också. I Indien går kor omkring lösa på gatorna överrallt och de äter då ofta ur soporna och får i sig plast och annat som ger dem problem med magen. Så många kor är hos Animal Aid medan de får behandling och släpps sedan ut igen då de inte får plats med alla. Men vissa får stanna på centret livet ut om de har någon kronisk sjukdom eller av andra orsaker.
Kor är ju också heliga i Indien så därför är det olagligt att avliva dem. Centret tar därför in döende kor från gatorna så de får smärtstillande och kärlek innan de till slut dör. Det var riktigt hemskt att se och vara med om vissa kor kom in den ena dagen och dog den andra. Det enda vi kunde göra var att sitta och hålla de sällskap. Har bild på dem men känns inte rätt att lägga ut dem så jag hoppar det.
Sen fanns det en grupp med kalvar som hade blivit föräldralösa och de fick vi mata med mjölk och umgås en hel del med. De var såå söta!
Det fanns även en hel del åsnor på centret som blivit vanvårdade av elaka människor som bundit fast deras ben så hårt att vissa brutit dom eller blivit vanvårdade på andra vis. Så fina och snälla.
Det fanns även några få getter, ett par sköldpaddor och två grisar som bodde där jämt. Centret var ganska stort och det jobbade väldigt många människor där som tog hand om alla djuren. Det enda som var lite tråkigt var att folk som jobbade där inte kunde engelska, till skillnad från på Wildlife SOS där nästan alla kunde engelska. Det var bara några få som sa vad vi skulle göra som kunde engelska tyvärr. Men organisationen var seriös och superfin och det var roligt att få se ett räddningscenter inifrån. Så tacksam att de finns och hjälper alla djur i nöd i Udaipur. ♥
Det fanns även blinda hundar, hundar som fick bo kvar på centret för de hade ingen annanstans att ta vägen och hundar som var sjuka. Alla hundar var så mysiga och det var riktigt jobbigt att säga hejdå till dem den dagen. ♥
Kor är ju också heliga i Indien så därför är det olagligt att avliva dem. Centret tar därför in döende kor från gatorna så de får smärtstillande och kärlek innan de till slut dör. Det var riktigt hemskt att se och vara med om vissa kor kom in den ena dagen och dog den andra. Det enda vi kunde göra var att sitta och hålla de sällskap. Har bild på dem men känns inte rätt att lägga ut dem så jag hoppar det.