Lilleman.

Vi avlivade vår älskade lilla häst Lilleman i måndags. Det var så otroligt tufft att pussa och krama honom för sista gången. Jag ville inte släppa taget om honom och tårarna rann direkt när jag gick därifrån. Det finns ingen annan häst jag någonsin litat så på till 110% och kommer nog aldrig göra det igen. Han var den absolut snällaste och gosigaste man kan tänka sig. Aldrig vart elak, alltid redo att gosa och alltid glad.

Han har varit sjuk många somrar i fång och många gånger har mamma och vi kämpat med mediciner hit och dit och många gånger har vi trott att det var slutet men han har lyckats ta sig tillbaka. Detta året hade han inte gått en enda dag i hagarna med bra gräs utan bara i vår "dåliga hage" och fått förebyggande medicin länge. Ändå fick han ont. Djävulskt ont. Han kunde knappt gå det senaste. Medicinen verkade inte, varken den vanliga eller den extra starka och smärtlindringen tog inte bort hans lidande & det hade blivit hovbenssänkning av alla år med fång.. så det fanns ingen annan utväg. Men fy vad hemskt det var och vad hemskt det är. Jag fattar inte. Jag har vart med om så mycket död de senaste månaderna så jag kan inte ens ta in när någon försvinner mer. Det känns så sjukt overkligt. Älskade finaste Lilleman. Direkt när Flax blev utsläppt från boxen med den nya hästen så sprang han allt vad han kunde, letade efter dig och ropade på dig. Det var bland det värsta jag sett i hela mitt liv. Det kändes som hjärtat skulle gå i 3000 bitar och ville bara lägga mig ner o gråta. De två sista dagarna i ditt liv öppnade vi upp alla hagar och du fick gå och äta hur mycket du ville. Åh, va glad du var och var underbart det var att se dig & Flax tillsammans på det viset. Om du bara visste att dom vart stängda alla sommar månader för att vi skyddat dig från smärta, inget annat.

Älskade finaste Lilleman, nu slipper du ha ont mer och jag hoppas du står under ett träd i skuggan och vilar och njuter av lagom värme och lagom blåst så knotten och flugorna håller sig undan. Jag hoppas du kan gå och springa utan att ha något ont i hovarna och se sådär finurlig ut som du brukade göra när du sprang den tiden av året du inte hade ont. Jag hoppas du vet hur mycket vi kämpade för dig och att allt vi gjorde var för din skull. Vi kommer aldrig glömma dig, världens snällaste häst. Jag är så himla glad att du hamnade hos oss, även om det egentligen inte ens var meningen att du skulle bo här.
Jag hade gjort allt för att få pussa din mule just nu. Sov gott Lilleman, vi älskar dig & det finns ingen som du! 
Publicerat i Livet
#1 / / Syster:

Älskade lilleman 💕

Svar: finaste killen! <3
Emma