Låt mig sova fram till maj.

Idag på morgonen när jag klivit upp och satt mig på bussen fick jag reda på att första lektionen var inställd och jag hade kunnat sova i drygt 2 timmar till. Vad gör jag då? Jo, jag börjar gråta. Skojar inte. SÅ trött är jag. Jag hade gjort mycket för dom två extra timmarna. Min kropp skriker efter att få sluta nu. Sluta gå i skolan, sluta vara stressad och sluta ha ångest. Jag orkar inte mer. Jag har kämpat mig igenom 3 år snart. Dom värsta 3 år av mitt liv (iallafall hittills) är snart förbi. Äntligen. Jag borde få någon sorts medalj för att jag inte hoppade av när jag gick i 1an trots att jag grät varenda morgon när jag vaknade och räknade exakt hur många minuter och timmar det var kvar innan jag satt på bussen hem igen. 

Jag är så himla trött. Jag ska gå och lägga mig nu. KLOCKAN ÅTTA. Trots att jag har sovmorgon till halv 1 imorgon. SÅ trött är jag. Jag vill inte känna såhär. Jag vill vara glad, pigg och ångestfri. Jag vill göra något jag mår bra av och blir glad av. Jag vill jobba. Jag vill resa.
Jag vill göra vad som helst just nu, förutom att plugga.
Och nej, det går inte att se det positivt för jag har kämpat och kämpat och kämpat och kämpat och.. nu är min kraft slut.

Så, godnatt ni fina som orkar läsa denna otroligt ointressanta och deprimerande bloggen. love.
Publicerat i Livet
#1 / / Emma Broberg :

så fin bild!! :D